Houston, we have a new Blogg

För ett par veckor sen visste jag knappt vad en blogg var. Nu sitter jag helt plötsligt här med en egen. Blev presenterad till denna "värld" av några vänner som frekvent följde olika bloggare. Det lät inte så intressant för mig i början, förstod inte varför jag skulle sitta och spendera min tid med att läsa onödigheter från personer jag inte brydde mig ett skvatt om. Men mina vänner pratade och diskuterade de olika bloggarna så ofta att det nästan blev ett socialt handikapp för mig när jag inte visste vad de pratade om! Så jag började titta närmare på detta s k bloggande. Den första bloggen jag kikade på var Tingsnotarien. Det var hysteriskt rolig läsning och samtidigt väldigt intressant att få sån inblick i hur domstolarna egentligen fungerar.

Intresset för bloggar började växa...

Sedan blev jag presenterad för Ett liv i exil; tydligen en blogg skriven av en svensk kille i reklambranschen, bosatt i Australien med ett häftigt och intressant liv som hette duga. Började läsa lite och råkade få upp "Nålen"... Resultatet blev jag i pyjamas, ensam i mitt rum i en lägenhet där alla andra i kollektivet lagt sig, nästan i tårar av skratt!

Jag var fast...

De senaste två veckorna har jag suttit och läst otaligt många bloggar, helt faschinerad av denna nya möjlighet och uttryckssätt! Läste nyss de första inläggen i Sigges blogg, när han precis hade börjat med bloggandet, och jag kände verkligen igen mig i hans beskrivning av den förtjusning han först upplevde när han började blogga. Visserligen är jag varken författare eller vidare tränad eller bra på att skriva texter (förutom byråkratiska juridiska texter...men det räknas nog knappast) men jag tycker likväl att det finns en känsla av skräckblandad förtjusning att kunna dela med sig av sig själv utan att känna några som helst krav på det man skriver.

Äsch, bla bla bla! Detta är så himla roligt, jag skriver, och tänker lägga ut det, men jag har den härliga känslan av att stå ensam på en äng och skrika rakt ut; visserligen en allmän plats för alla att vistas på så någon skulle kunna höra mig skrika, men just nu står jag helt själv på denna allmänna plats så den känns ändå som min, och jag känner mig fri att skrika så högt jag vill! Weehoo!

Målarduken, välkommen.