Svarta Lådan

Någongång snart, när jag orkar, ska jag samla ihop alla minnen. Jag ska föra över bilder på cd-skiva, samla alla fotografier, brev, kort och allt annat som hör dit till. Och lägga allt i en skokartong. Sedan ska jag tejpa om lådan, varv efter varv runtom hela, så att den blir omöjlig att öppna. Den lådan ska jag ställa upp på vinden. Och glömma.

Tanken är att jag inte ska öppna lådan förrän jag med all säkerhet vet att jag kan öppna det igen och titta på innehållet med ett nostalgiskt leende. Eller bitter, vem vet. Bara det är ett leende. Lättsamt, för att jag då befinner mig någonstans i livet där jag har det bra och känner mig på toppen av allt, Lycklig.
Jag ska inte öppna lådan förrän jag hittat någon som jag har kommit att älska mer. Någon som får mig att förstå att det faktiskt kan ske. Att allt kanske hänt av en anledning; så att jag ska träffa Honom.

Ja, det där med Honom är fånigt jag vet. Egentligen tror jag varken på ödet eller att det finns någon rätt person därute. Det finns många som kan vara rätt för en, men allt hänger på när i livet man träffas, och om man möts när man befinner sig i ungefär samma stadie i livet. Och alla andra omständigheter runtomkring.
Hah, äkta jurist. "det är omständigheterna som gör det!"

Iallafall. Den lådan ska jag öppna igen när jag med all säkerhet vet att jag gått vidare, och när jag, iallafall en gång, har Älskat igen.

Egentligen, vem har inte en sån låda som ligger någonstans, antingen på vinden eller långt bak i huvudet, och dammar? Vi alla har väl våra svarta lådor. Som väntar på att öppnas igen, och undersökas med nya ögon, och kanske kan man ta ut innehållet och börja leva med det igen, som minnessouvenirer från ens förflutna, eller så känner man inget behov eller fästelse till innehållet och kan med lätt hjärta slänga hela skiten.

Ja, snart ska jag skapa mig min alldeles egna svarta låda.