Måste Tycka Om

Vemodig är dagens känsla.
Vet inte ens varför.
Eller jo, kanske.
Fast egentligen är anledningen ingen anledning.
Tanken var ju att jag bara skulle ha roligt och inte tänka för mycket.
Att vara vänner är egentligen ett jättebra alternativ, som duger gott och väl.
Eller, som borde duga gott och väl.
Förstår mig inte på mig själv.
Jag är ju inte jätteinvolverad känslomässigt,
så varför känner jag vemod?
Kanske är det för att jag måste växa upp och förstå att alla inte kan tycka om mig så som jag vill att de ska göra.
En hård sanning att möta, just för att det är så centrerat till ens person.

Lättsamt och roligt, utan mycket funderingar, som sagt.
Kanske är jag inte en sådan person. Det kanske inte är min grej.
Kan ju inte låta bli att starta igång mina funderingar så fort allt inte går min väg.

Hittills har det fungerat som så, att om jag känt att det funnits en kemi och något speciellt mellan mig och någon annan, så har det inbefunnit sig ömsesidigt.
För inte kan väl bara ena parten känna en kemi som inte når den andra?
Visserligen finns det olika kemier att prata om. På olika nivåer. Det är kanske detta som gör det så abstrakt och svårt.

Men ok, jag har hittat en vän.
Någon som har så roligt i mitt sällskap att han skrattar tarmarna ur sig varje gång vi ses,
och någon jag kan skratta lika mycket med tillbaka.
Spelar ingen roll vad vi hittar på ihop, vi har alltid roligt.
Det är kanske där kemin stämmer.
Eller, där stämmer det definitivt.
Denna någon kan jag krama när jag vill.
Kanske till och med pussa på lite.
Om jag har lust.
Och det får jag respons på.
Här kommer dock haken. Eller snarare problemet.
Jag vet att han inte känner den där dragningen till mig, på högre plan än vänskap.
Samtidigt agerar han inte efter sina ord, utan något finns ändå där.
Det hela blir så absurt.
Vet inte hur allt ska definieras.

Sedan är det denna ständiga önskan att vara älskad av alla.
Även om jag inte skulle offra en hand för denna person,
så vill jag ändå att Han ska kunna göra det för mig!
Hemskt, hur man inte vill att egot ska få sig en smäll, eller hur?
För det är väl där allting landar antar jag.
Mitt sårade ego.
Jag kan bara inte förstå var felet ligger!
För inte kan det ligga hos mig.
Vill jag gärna tro.
Har jag svårt att tro, med tanke på alla motsägelser i situationen.

Hursomhelst. Vet inte vad jag klagar på. Detta är ju löjligt. Jag letar ju inte ens efter ett förhållande, ska ju inte vara kvar här!


Skärpning.


Nu.