Tysta Spår

Känner mig arg och ledsen.
Mest arg.

Istället för att ta aktiv kontakt med mig och säga mig någonting,
iakttar han mig, i tystnad.
Läser.
Kretsar runt mig, i cirklar.
Jag ser spåren.
Varje dag.
Förstår inte vad han har här att göra?
Lägga ner så mycket tid på att översätta mina ord.
(jag vet detta som ett faktum)
Ord som uttrycker ett liv jag försöker leva utan honom.
Ord som skildrar ett liv där han inte är välkommen.
Ord som ej är skrivna för honom att läsa.
Känns inkräktande. Kränkande.

Allt detta, i dödlig tystnad.

Skaffa dig en ryggrad och visa dig!!
Om du ändå ska hänga kvar,
och kretsa kring mig.
Höjden av feghet.

Jag vill inte påminnas om att han lever.
Vill inte påminnas om honom överhuvudtaget.
Och ändå ger han mig denna påminnelse, varje dag.
Som en väckarklocka, placerad under kudden.
Förstår han inte, att han gjort mig illa nog?
Låt mig gå.
Låt mig leva.
Låt mig glömma.
Låt mig vara lycklig.

För i helvete.