Ält Om Ält

Vi tjejer är otroligt bra på att vara öppna om våra brister.
Genom att erkänna svagheterna och diskutera dem med nära vänner, vill vi bli starkare och samtidigt skapa djupare vänskapsband.

Ok. Kan behövas ibland. Man kan må bra av det.
Men utöver detta; trams.

Man mår bättre för att man får bekräftelse från vännerna att ens svagheter inte alls är så markerade i ens person som man själv tror.
Pepptalk.
Men varför skapa detta ständiga behov på pepptalk och bekräftelse??

Genom att bringa svagheterna till ytan och hacka upp dem genom olika analyser, låter man dem ju aktivt leva vidare.

Detta är min nya regel.
Nu får det vara nog.
Inget mer tjat om mina svagheter med mina vänner.
Jag har förstått att de sällan ens sett mina känsliga punkter förrän jag pekat ut dem för dem, så tydligen lever inte det känsliga i mitt beteende.

Ibland är man t o m benägen att överdramatisera sin känslighet för vissa saker.
Jag ÄR inte så jävla osäker hela tiden.
EGENTLIGEN vet jag att jag klarar mig bra i sociala sammanhang och att jag byggt upp en starkare självkänsla sedan tonårstiden.
Trams att älta det fram och tillbaka och nästan framstå osäkrare än man faktiskt känner sig. Då börjar man ju undra om man faktiskt Är osäkrare. Eller ännu värre, man börjar känna sig osäkrare på riktigt.

Så. Inget mer trams nu tjejer.
Lägg av.

Nu shackar vi för det.