Svart hål

Jag är beundrad för min styrka. Många har sagt mig det. Mina närmaste. De som känner mig.

Jag är en stark människa. Ingen förstår hur jag kan klara av allt detta så bra. Hur jag kan vara så pigg och glad. Bokstavligen utstråla glädje och sorglöshet!

Man säger mig att det är Girl Power på högsta nivå.

Och jag kan tycka det själv också. Att jag är stark vill säga. Ibland blir jag rädd för mig själv, för att jag så lätt kan gå vidare!

Går jag verkligen vidare, eller flyr jag bara?

Var är de där svarta känslorna som jag har haft, och som kan komma korta nanosekunder då och då?
Var tar de vägen?

För ja, jag är glad mesta tiden. Jag tänker inte, jag bryr mig inte. Tror jag.

Men varje natt drömmer jag, och varje natt är han där. Olustiga drömmar. Drömmar om människor jag inte känner att jag tycker om, som jag inte vill ha nära. Människor jag borde vilja ha nära. Och han finns alltid där.

Sedan finns det stunder.

De svarta hålen.

De kan komma över mig utan föraning. Ofta när jag inte är fullt så upptagen med annat. När jag har tid att tänka.

Det känns som att man passerar någonting, och hinner nästan slukas in i det. Men man får bara ett försmak. Det är alltid bara ett försmak, för det varar inte så länge. Men den extremt olustiga känslan som följer med denna försmak är obeskrivlig. Fruktansvärd.
Då mår jag illa, jag känner mig på botten av livet, så sorgsen så det gör ont i hela kroppen. Jag tänker på vad jag hade, vad det är jag har förlorat, vem det är jag har förlorat, vad som egentligen har skett. Och jag klarar inte av det...

Allt är så fruktansvärt

Men som sagt, jag passerar bara de svarta hålen, jag slukas inte in. Men är det en tidsfråga innan det sker?
Jag är livrädd för det. För att jag vaggar i en falsk trygghet om att jag börjat gå vidare.

Hur vet man att man faktiskt tagit itu med sina sorger och faktiskt börjat gå vidare?

Hur vet man att man inte flyr?
Att man inte blundar för något man borde ta itu med?


Ibland känner jag verkligen att nu skulle jag vilja gråta ut. Eller att jag verkligen skulle vilja prata och må SKIT, men sen sitter man där med en vän som är beredd på att trösta, och man anstränger sig för att tänka så hårt att allt verkligen ska välla ur en, men det kommer inte. Det är som att jag iakttar mig själv utifrån, och tycker att allt är ett fånigt skådespel.

Men detta kan vara så frustrerande. Varför kommer det inte ut som en våg? Jag vill tömma. Men jag kan inte.


Kanske är det så här det ska vara. Kanske är det just detta som betyder att jag börjat gå vidare. Att tårarna torkat in.


Jag vill så gärna gå vidare! Damn it.