Denna någon

Så många letar ju efter den rätta. Det är drömmen, att hitta den person som man kommer att spendera framtiden med. En person som älskar en precis som man är, som blir ens bästa vän, som man förlitar sig på att han/hon ska finnas där.

Jag tycker att det är väldigt vackert. När jag ser gamla par som fortfarande, efter så många år, håller hand och ger varandra ömma blickar, då blir jag helt varm inombords.

Ett förhållande kan vara helt underbart, när man är tillsammans med någon som kompletterar en själv. När man kan prata om allt med varandra, skratta, gråta, vara allvarlig, barnslig.

Jag har haft förhållanden, och varje gång har det varit väldigt fint på väldigt olika sätt.
Jag vet vad det innebär att älska.
Jag vet vad det innebär att bli älskad.
Vad det innebär att vara med någon som man känt att man kunnat älskat för evigt.
Som man aldrig tröttnade på, oavsett hur intensivt man umgicks.

Jag tror nog, trots allt, trots att det gick som det gick, nu när jag har facit i hand, att jag redan har fått privilegiet att uppleva ett komplett förhållande med en annan människa. Komplett i den bemärkelsen att det innehållit allt man kan önska i ett förhållande.
Fast för att ha upplevt ett komplett förhållande krävs ju att man tagit sig igenom svåra perioder med varandra, att man delat smärta. Ett förhållande är sällan komplett om upprörda känslor aldrig varit delaktiga.
Då är det snarare på en naiv nivå, troligtvis i de första faserna.

Men när jag menar att jag fått uppleva en komplett relation, så menar jag med allt vad det innebär. Och det har stärkt mig. Och fått mig att växa som person.
Nu vet jag ju vad allt det där innebär.
Nu vet jag vad jag vill ha, respektive inte vill ha.

Denna insikt ger mig ett lugn, på något sätt.

Som jag sa i början, så är det ju många som letar efter just denna någon.
Men jag gör inte det. Jag hoppas nästan att jag inte ska träffa den rätta. Inte nu.
Jag är inte redo för det.
Jag hade det, gav mitt allt, och det gick som det gick. Så då får det vara nog för ett tag.
Tanken att leva ensam kittlar mig, på ett lustigt sätt. Det känns så spännande! Det är så jag ska ha det nu, ett bra tag framåt i tiden.
Det är inte så att jag inte vill träffa nya människor, snarare tvärtom! Jag längtar efter att knyta nya bekantskaper och träffa människor jag finner fina.

Detta är lite av ett dilemma. Träffar man en fin person så vill man ju automatiskt lära känna denne bättre.


Äsch. Vet inte ens vad jag vill få sagt med detta inlägg. Nu sitter jag verkligen och tänker med fingrarna.

Det enda jag vet, är att jag inte är rädd för att förbli ensam. Det finns tid för allt, och jag har kommit i insikten att man inte behöver stressa. Jag har ju redan nu hunnit träffa så många människor som jag älskat, varför skulle detta inte kunna ske igen?

Idag tänker jag njuta av denna mellanperiod.
Jag och jag.
Och nån australiensisk surfare.
(varför skulle jag annars jobba i en surfarstad i sommar!?)

Skämt å sido.

Och härmed stänger jag av fingerverksamheten.
Nu.