Genans vs. Skratt

Fick häromdagen höra av en nära vän att hon aldrig sett mig generad.
Hon sa det väldigt neutralt menat, mer som ett konstaterande, med ett leende på mun.

Detta påstående väckte dock frågor och blandade känslor i mig.
Betydde det att jag var en vulgär människa?
Att jag befunnit mig i situationer då jag borde ha känt mig generad?
Att jag gått för långt i mina skämt?
Att jag många gånger sagt saker jag inte borde ha sagt?
Eller var det positivt menat?

Men precis nyss slogs jag av en tanke.

Så länge man kan skratta åt sig själv, borde man väl inte behöva känna sig generad?
Jag tror starkt på denna teori.
Oavsett vilken situation som uppstår;
kan man skratta bort det,
kan man skratta bort genansen.

Så visst kan jag känna mig generad
men jag skrattar så högt att ingen ska märka...