Kontraster

En nära vän till mig brukar alltid säga "det är kontrasterna som gör det".
Det har nått en sådan extremitet att det nästan blivit en grej av det.
Man kan i princip nosa sig till när den frasen kommer att poppa upp, och finns hon inte i närheten så har man börjat säga den själv, av ren abstinens.
Finns hon där själv för att utsäga frasen, kan man dock ändå svara med en djup suck, för att demonstrera att man hört det förut. Suck med ett leende då, så klart.

Men ska jag vara ärlig så tänker jag på den frasen rätt ofta.
Det är ju verkligen så sant, det den säger.
På så många olika plan.
Tänk efter; om man exempelvis aldrig upplevt tristess, skulle inte något extraordinärt eller roligt ens existera.
Gränserna skulle förskjutas.
Verb och ord skulle falla bort.

Med kontraster, lär man sig betydelsen av något positivt.
Ju mer smärta man känt, desto mer lär man sig att uppskatta skiftningar till det positiva.
Man får en medvetenhet om allt som omger en.

Vet inte hur jag ska sätta ord på det jag ser i mina tankar.
Men för mig handlar kontraster inte bara om negativa resp. positiva upplevelser och känslor, utan det har betydelse för så mycket annat.
Att man ens är medveten om att kontraster existerar, gör det nog lättare att leva, eftersom inget varar för evigt. Och därmed inte heller det onda.



Det är kontrasterna som gör det.
Helt enkelt.