Stekpanna I Huvudet

Igår såg jag M.

Vi har någonting mellan oss,
osynliga vibrationer.
Jag kan omöjligen inbilla mig.

Han var väldigt gullig mot mig.
Jag var lika rar tillbaka,
kändes som det bästa sättet att vara på.

Han ville prata.
Verkade väldigt förvirrad,
talade om för mig om och om igen hur mycket han tyckte om mig, hur bra tjej han tyckte jag var och bla bla.
Bad om ursäkt för att han betett sig så konstigt och inte hört av sig.
Sa att det inte kan vara något annat än det faktum att han ska iväg så snart som kan förklara hans förvirrade känslor och återhållsamhet.

Jag kontrade med att säga att jag förstod.
Jag var ju trots allt inte tjock.
Gick inte att komma ifrån.

Tror han ville sjunka genom jorden just då.
Så jag fortsatte.

Talade om att mitt träningsställe faktiskt gått i konkurs,
så med lite tur kanske jag skulle lägga på mig lite,
trots allt.

Han visste nog inte om han skulle skratta eller gråta.

Verbal stekpanna i huvudet, gav jag honom.
Tyckte jag.

Men som sagt,
vi har någonting mellan oss som inte går att förklara.
Personkemin, oavsett Vad för sorts kemi, stämmer så väl.

Och...vad han än påstår...så lyste hans ögon på ett visst sätt mot mig...
det såg jag nog allt...

Men men.
Vi blir nog bara goda vänner,
vilket räcker gott och väl för mig.
Egentligen.