The Kväll

Igår var det meningen att det skulle vara Veckans Kväll. Med stort K.
Grillfest som hette duga.
Konsert med artister som hette duga.
Äntligen tid för alla de vänner man knappt ser skymten av när man är instängd i sin cell framför datorn hela dagarna.
Alla hämningar skulle dansas, skrattas och drickas bort.

Grillfesten blev egentligen väldigt bra.
Tror jag.
För min egen del var det redan då jag började min nedåtgående trend.

Vi var omgivna av över hundra andra studenter som satt i klungor och grillade och sjöng.
Mina vänner började genast, i vanlig ordning, att sjunga också.
Jag gav dem, i vanlig ordning, mina suckande blickar och sneda leende.
Av naturliga skäl har jag aldrig lärt mig låtarna som är så välkända för svenskar.
Visst, jag har levt här hela mitt liv.
Men på denna punkt känns det som om jag är en alien bredvid mina svenska vänner.
Jag varken kan, eller vill, fyllesjunga.
Det är inte min grej.

Hursomhelst. Kvällen går att sammanfatta med två ord i olika ordning:

Upp, upp, ner, upp, ner, ner, upp, upp, upp, neeeeeeeeeeeeeeeeer.

Istället för att släppa loss och ha kalaskul,
fick jag en smärre depression av gårdagskvällen.
Bägaren rann nog över när jag lyckades tappa bort alla.
Slutade med att jag cyklade hem, mitt i konserten, i rasande fart, för att lägga huvudet under kudden.


Så mycket för The Kväll.