Inåtvända Lögner
Jag undrar hur mycket man ljuger för sig själv, egentligen.
Kommer ofta på hur kort räckvidd det man tror sig veta har.
Något jag kan känna mig bergsäker på idag, kan vara en helt annan sanning imorgon.
Om jag då sitter här och med övertygelse förklarar någonting, känns det nästan som hyckleri att komma dagen efter för att modifiera gårdagens övertygelse.
Är det på detta viset, för att man vägrar inse någonting som egentligen är en självklarhet ur objektiva ögon, eller kommer det sig naturligt att ens sanning ändras för varje dag som passerar?
Dessa tankar är de som cirkulerar i mitt huvud, när jag tänker på saker jag skrivit här den senaste tiden.
Ta exempelvis situationen med M.
Jag måste troligtvis framstå som den mest schizofrena människan på jorden!
Ena dagen vill jag mer, andra dagen ber jag honom dra åt helvete.
Någongång undrar jag om han är min själsfrände, för att senare se honom som en neutral vän till vilken jag inte känner några lustar.
Så, senaste nytt var ju att vi var så goda vänner, och inget mer.
Well...
Jag vet inte Vad vi är.
För varje dag vi träffas blir vi mysigare, och den senaste tiden har vi varit mot varandra som två personer i ett kärleksförhållande.
Samtidigt som vi utåt kallar oss för kompisssaaarrrr.
Vi vet att vi ska skiljas åt snart, och därför finns det ju alltid någon sorts klyfta. Förmodligen som ett resultat av självbevarelsedriften.
Varför komma varandra nära, när man ändå ska ta avsked snart? Liksom.
Och jag har ju knappt återhämtat mig från mitt tidigare förhållande.
Såren känns fortfarande färska, och många gånger öppna.
Jag vill absolut inte ha ett förhållande just nu.
Men jag njuter av detta, vad det nu än är, ändå.
Kan inte ta avstånd från det heller.
Gillar M. Mycket.
Så, jag undrar.
Hur mycket ljuger jag för mig själv, egentligen?
Kan saker modifieras så mycket hela tiden?
Jag vill kanske inte inse, att det faktiskt kommer att bli jobbigt att skiljas åt.
Jag vill kanske inte se vad detta skulle kunna bli.
Jaja, nu tänker jag alldeles för mycket.
Mörkrets förbannelse..
Imorgon blir det basket med M iallafall.
Ska sluta tänka,
och fortsätta njuta.
En vecka kvar.
And life goes on...
Kommer ofta på hur kort räckvidd det man tror sig veta har.
Något jag kan känna mig bergsäker på idag, kan vara en helt annan sanning imorgon.
Om jag då sitter här och med övertygelse förklarar någonting, känns det nästan som hyckleri att komma dagen efter för att modifiera gårdagens övertygelse.
Är det på detta viset, för att man vägrar inse någonting som egentligen är en självklarhet ur objektiva ögon, eller kommer det sig naturligt att ens sanning ändras för varje dag som passerar?
Dessa tankar är de som cirkulerar i mitt huvud, när jag tänker på saker jag skrivit här den senaste tiden.
Ta exempelvis situationen med M.
Jag måste troligtvis framstå som den mest schizofrena människan på jorden!
Ena dagen vill jag mer, andra dagen ber jag honom dra åt helvete.
Någongång undrar jag om han är min själsfrände, för att senare se honom som en neutral vän till vilken jag inte känner några lustar.
Så, senaste nytt var ju att vi var så goda vänner, och inget mer.
Well...
Jag vet inte Vad vi är.
För varje dag vi träffas blir vi mysigare, och den senaste tiden har vi varit mot varandra som två personer i ett kärleksförhållande.
Samtidigt som vi utåt kallar oss för kompisssaaarrrr.
Vi vet att vi ska skiljas åt snart, och därför finns det ju alltid någon sorts klyfta. Förmodligen som ett resultat av självbevarelsedriften.
Varför komma varandra nära, när man ändå ska ta avsked snart? Liksom.
Och jag har ju knappt återhämtat mig från mitt tidigare förhållande.
Såren känns fortfarande färska, och många gånger öppna.
Jag vill absolut inte ha ett förhållande just nu.
Men jag njuter av detta, vad det nu än är, ändå.
Kan inte ta avstånd från det heller.
Gillar M. Mycket.
Så, jag undrar.
Hur mycket ljuger jag för mig själv, egentligen?
Kan saker modifieras så mycket hela tiden?
Jag vill kanske inte inse, att det faktiskt kommer att bli jobbigt att skiljas åt.
Jag vill kanske inte se vad detta skulle kunna bli.
Jaja, nu tänker jag alldeles för mycket.
Mörkrets förbannelse..
Imorgon blir det basket med M iallafall.
Ska sluta tänka,
och fortsätta njuta.
En vecka kvar.
And life goes on...
posted by Deedee | 12:42 fm
3 Comments:
När man vet att man ska skiljas så kanske man slappnar av och släpper sina försvar. Kanske.
Beror ju på lite hur man är som människa med det är klart vi ljuger för oss själva, ibland kanske omedvetet. I ditt fall, utan att veta förstås, så tror jag inte att du ljuger med M, snarare att du känner en himla massa, vilket ju är bra! Så länge allt ändå känns jävligt bra så go with the flow. Ni vet ju dessutom båda två hur spelplanen ser ut med ett snart "avsked" så ta vara på stunden som två människor har som tycker om varandra!!
Angående stavfel och världar som sprängs så stavas ju schizofren precis som jag stavade nyss.......! Antar att du gjorde det med flit varvid jag låter världen förbli osprängd ytterligare än dag.....! Kram på dig!!
kapten napalm: Ja, det ligger nog mkt i det du säger. Allt blir lättare då. Tror man iallafall..
madison:jo, det är sant, så länge det känns bra så Är det bra. Borde man tänka. Och därmed inte tänka. I mitt fall är det nog så att sanningen faktiskt förändras för varje dag, så jag hoppas jag inte ljuger... varken för mig lr någon annan.
Och stavfelet; YESSS, hihiiii, Klaaaaaaart det var för att få dina nerver att darra till lite!! Ehehe....hehe...eh.. :)
Skicka en kommentar
<< Home