Kontaktbehov
Dagar man mår dåligt,
vill man hela tiden ta kontakt.
Utbyta ord, bara göra sig hörd.
Dagar man mår bra,
ser man bara kontakttagandet
som en källa till negativa känslor.
Man njuter av att vara utan,
och har inte en tanke på det.
Inget behov.
Därför har jag en regel:
Den dagen jag mår bra och är på topp,
men fortfarande känner en lust att ta kontakt,
kan jag tillåta mig själv att faktiskt göra det.
Tror dock inte att den dagen kommer att komma.
Med lycka, verkar det behovet försvinna...
så konstigt.
Men det är lika bra.
vill man hela tiden ta kontakt.
Utbyta ord, bara göra sig hörd.
Dagar man mår bra,
ser man bara kontakttagandet
som en källa till negativa känslor.
Man njuter av att vara utan,
och har inte en tanke på det.
Inget behov.
Därför har jag en regel:
Den dagen jag mår bra och är på topp,
men fortfarande känner en lust att ta kontakt,
kan jag tillåta mig själv att faktiskt göra det.
Tror dock inte att den dagen kommer att komma.
Med lycka, verkar det behovet försvinna...
så konstigt.
Men det är lika bra.
posted by Deedee | 4:04 em
9 Comments:
Hur är det, egentligen? *fundersam*
gulligt av dig att fråga! :) Det är bra med mig, men har haft så fullt upp så lusten att sitta och skriva här har inte funnits på den lilla fritid jag haft... Känns som att jag skriver så mkt skit, och jag gillar inte den känslan. Onödiga ord, på nåt sätt. Så därför kanske det inte händer så så mkt här på senare tid...
Alltså det här med bloggeriet är väl nån sorts utfyllnad, liksom. När det verkliga livet går på sparlåga så skiter man ur sig en massa ord här. En del blir ju faktiskt bra och andra kan uppskatta det. Det senaste inlägget viskade ju om nån sorts känsla iaf, hur du mår och så. Därför som jag undrade bara.....
Jo, det är nog sant. med bloggeriet menar jag. Utfyllnad. För mig är det verkligen en humör-sak, är jag på humör är det jätteroligt. Är jag inte tycker jag det är botten.
Känslan jag beskrev, ja det är verkligen lite av den berg och dal-bana som jag åker just nu. Men, så farligt är det inte, och just nu är jag närmare topp än dal. Så.. :)
Oki. Då ska jag backa lite. Förmodligen ditt språk som gör mig nyfiken. Så är det.
samma här hörru. jag måste vara på superhumör för att få till bra texter på bloggen. förr var det alltid tvärtom. att jag var tvungen att må piss för att lyckas uttrycka något alls. konstigt det där. har själv varit inne i en konstig period och då känns det direkt.
hurssom helst. du skriver väldigt bra. sparsmakat och kraftfullt på nåt vis. gillar det.
Instämmer med föregående talare. Att får till bra texter kräver både tid och rätt energi. Och du gör ett bra jobb.
Filosofiskt sett så är förvisso tystnaden spännande. Om man är precis just tyst i ett par dagar så slutar liksom "bablet" av sig själv... Ungefär som du beskrev fast i sociala termer. Antar att det på sätt och vis handlar om var man lägger sin uppmärksamhet, innåt eller utåt... Att vara i sig själv eller att försöka fly, så gott det nu går... Eller?
Kram Dee och tack för att du kom på festen. ,-)
madison: Neej, inte så jag menade alls! Du behöver inte backa någonstans, och absolut inte härifrån hoppas jag! :)
mikebike: Ey, we finally meet! Jag vet, så konstigt det där med blogglust/produktivitet. Man känner verkligen direkt när den finns där eller inte. Samtidigt som jag ibland inte har lust att skriva, känns det inte bra att låta sidan förbli ouppdaterad under några dagar! Konstigt det där.
Tack, kul att du gillar hur jag skriver! (Fattar själv inte hur jag kan få komplimanger för det om jag ska vara ärlig...men det är alltid roligt att höra!)
danne:Där fick du verkligen till det; att babblet slutar av sig själv om man slutar babbla ett par dagar! Och visst är det så, att man periodvis visar mer av sitt inre, och periodvis håller sig till ytan. Men jag vet inte om det är för att man försöker fly, utan snarare beroende av hur stort behov man har av att uttrycka tankar. Ibland kommer det mer av sig själv, och ibland känns det mer tyst...
Ett förtydligande om detta inlägg: Det handlar, mer konkret, om att ta kontakt med en person som varit väldigt viktig för en, men som inte är en del av ens liv längre. Av bittra orsaker. Håller ni inte med om att det är så som jag beskrivit det? Känns som ett klassiskt syndrom...
Dee... ahhhh... tack för förtydligen...det sätter saker och ting i ett annat ljus. Fattar.
Skicka en kommentar
<< Home