My Mama

Har varit lite tyst de senaste dagarna, men har haft besök av min mamma!
Därav tystnaden.

Men nu har hon åkt igen, känns lite tomt.

Tanken med hennes ankomst var att hjälpa mig med packningen. Så hon kom tomhänt men lämnade stan med två stora väskor fulla av kläder!! Stackarn..

Jag är så otroligt dålig på att packa måttligt. Speciellt när jag måste tänka ett helt år framåt i tiden. Det innebär ju att ta hänsyn till alla fyra årstiderna. A k a mååånga par skor och tonvis med tyg. Vet inte hur jag ska kunna säga nej till vissa saker! Försöker dock undvika den livsfarliga fällan; att "återfinna" gamla kläder som jag inte använt på ett par år, och börja tänka att jag kaaanske kommer att vilja ha den tröjan eller de byxorna just i år, och att de är rätt fina trots allt! Sedan släpar man med sig 100kg övervikt som tar upp det utrymmet som borde stått tomt, i väntan på att fyllas av nyinshoppade saker istället.

Ja, ibland ifrågasätter man sitt förstånd...

Och nu.. ja, nu ser mitt rum ut som ett bombnedslag.
Eller, mer specifikt:
Kartong-bombnedslag.
Mitt golv är fullt av stora flyttkartonger.
Samtidigt som bokhyllorna och garderoben är tömda,
och alla fotografier nedplockade.
Man blir lite vemodig...

Det känns som slutet på en era! Plötsligt har man pluggat 3 år, och alla ska splittras. Några ska till tyskland, andra till Kanada, nån till Skottland, Australien, andra sidan Frankrike etc...
Och självklart kommer många att vara kvar. Och alla kommer att fortsätta sina liv UTAN mig!!
Man blir ju totalt nere när man tänker på sådana sorgliga saker.

Men det är [knappt] en vecka kvar.
Och, det jobbigaste kommer att vara själva avskeden.
Därefter vet jag ju att både jag och alla de andra kommer att ha ett otroligt grymt år framför oss!
Så det blir nog bra, trots allt...