OK

Jag önskar man vore ett barn på nytt,
så att man med ren lekfullhet och glädje,
utan en tanke på prestationen,
kunde kladda med färger och skapa.

Har alltid älskat att teckna och måla.
Ett vitt papper och en penna, och jag har kunnat hålla mig sysselsatt.
Länge.
Med glädje.
Även om resultatet många gånger såg missbildat ut.

Är vänsterhänt. Kanske förklarar det fåniga intresset.

På senare år har dock någonting hos mig frusit,
gått förlorat.
Känner mig livrädd.
Tecknar ingenting,
än mindre målar.
Lekfullheten och barnsligheten finns inte i mig längre,
utan jag har börjat fokusera på resultatet.
Har ju alltid inbillat mig att jag kunnat teckna och måla,
fasar därför för att sätta mig ner, i ett försök att prestera
...och upptäcka att jag är skitdålig.
Att jag endast varit bra på ett "mamma och pappa säger att du är bäst på aaallt och att allt är jättefiiiint"-sätt.

Jag är livrädd för att vara en medelmåtta.
Det som skrämmer mig ännu mer är att jag börjar förstå,
att jag faktiskt inte är något annat än just det.

Kunna något om mycket,
men bara halvdant.

Jag dominerar inget område.
Mina teckningar är inte mäktiga, utan endast ok.
Min dans är inte mäktig, utan endast ok.
Mitt pianospel är inte mäktigt, utan knappt ok.
Mina studier mäktar jag inte över, utan jag är ok.
...kan fortsätta så ett bra tag till.

Det adjektiv som ramat in mig är alltså OK.


Och kom nu inte och säg att det är helt ok att vara ok, ok?


Ooooookeej.


Längtar till mitt kommande liv på Broadwayscenen i NY..
To rock my toes off.
Hoppas bara att karman håller, så jag inte blir en kvalster i någons säng som, på ett halvdant sätt, utan att riktigt mäkta över tekniken, äter hudceller.
Snacka om att ha levt ner sig då.