Kamera Över Axeln

Under min tonårstid, när det var som viktigast att vara tuff, kunde jag många gånger låtsas om att jag bar på en kamera över axeln, genom vilken den kille jag tyckte om kunde iaktta alla mina rörelser. På så vis blev det lättare att ställa om sig till sitt coolare jag, även när jag vandrade själv på gatorna. Jag fick mig själv att må bra. Trots att jag aldrig blev sedd på riktigt av killen jag ville ha.

Nuförtiden kan jag tänka ungefär på samma vis; jag föreställer mig utifrån andras ögon, eller låtsas om att jag är med i en film, med en kamera hack i hälarna. Genom att låtsas om att vara iakttagen, känner jag mig speciell och sedd. Och, enligt mina föreställningar, omtyckt. Härigenom får jag mig själv att må bättre, så att jag kan hålla ryggen rak under mina vandringar. Även om ingen egentligen skulle se mig.

En virtuell kamera över axeln kan vara bra att ha, ibland.

Eller i varje fall en bra dos med fantasi.