Var Är Lampan?
Känner mig trött. Det senaste året har varit tufft. Både på det privata planet och studiemässigt. När jag tittar tillbaka är det inte så konstigt att jag känner mig så utmattad. Energilös.
Förra våren till att börja med...pouuh...känslostormar...på gott och ont... arbetsamt.Tidskrävande. Likaså den efterkommande sommaren. Underbart/arbetsamt.
Därefter en höst med tung studiebörda. En höst med, till en början, tung relationsbörda.
En vinter med ytterligare studiebörda. En vinter med känslomässig krasch.
En vår av försök till återhämtning. Samtidigt som studieplikterna skulle genomföras.
Jag orkar inte mer. Har ingen motivation. Känns som att jag i princip slängt bort hela denna termin. Som en maskin har jag försökt hinna med alla måsten. Själen har inte brytt sig om att brinna för någonting. Jag känner hur jag vittrar bort. Kvällar som denna, vet jag knappt var jag ska ta mig till. Måste skriva på uppsatsen, måste skriva på uppsatsen, måste ha något att komma med till imorgon bitti, måste vakna tidigt imorgon, måste måste måste.
Varje dag. Detta blir genast väldigt tärande, när man inte brinner för någonting.
Det är synd att jag är så utmattad. Hade jag haft energi hade jag älskat uppsatsen jag skriver på. Att jag orkar sitta med den nu överhuvudtaget beror väl på att det egentligen intresserar mig väldigt mycket. Ämnet, vill säga. Men jag har ingen energi. Orkar inte bry mig. Orkar inte formulera ord. Blir trött bara av tanken.
Och ändå skriver jag, för att jag måste.
På sätt och vis kan jag väl tycka att jag klarat denna termin mycket bättre än jag trodde i början av februari. Då trodde jag att jag lika gärna kunde ta paus, eftersom jag inte för allt i världen visste hur jag skulle kunna prestera.
Jag kanske till och med tror att alla studier har hållit mig fokuserad.
Äsch. Vet inte vad jag säger. Känner att jag befinner mig i en skugga just nu. Får väl ta och tända lampan.
Tanken att skicka iväg ett sms har slagit mig förresten.
Tänkte skriva en mening:
Är du lycklig?
Dumt, eller hur?
Jag vet...dumt..
Nej. Dags att tända en lampa.
Om jag hittar en.
Annars tar jag gärna emot,
om någon annan har.
Förra våren till att börja med...pouuh...känslostormar...på gott och ont... arbetsamt.Tidskrävande. Likaså den efterkommande sommaren. Underbart/arbetsamt.
Därefter en höst med tung studiebörda. En höst med, till en början, tung relationsbörda.
En vinter med ytterligare studiebörda. En vinter med känslomässig krasch.
En vår av försök till återhämtning. Samtidigt som studieplikterna skulle genomföras.
Jag orkar inte mer. Har ingen motivation. Känns som att jag i princip slängt bort hela denna termin. Som en maskin har jag försökt hinna med alla måsten. Själen har inte brytt sig om att brinna för någonting. Jag känner hur jag vittrar bort. Kvällar som denna, vet jag knappt var jag ska ta mig till. Måste skriva på uppsatsen, måste skriva på uppsatsen, måste ha något att komma med till imorgon bitti, måste vakna tidigt imorgon, måste måste måste.
Varje dag. Detta blir genast väldigt tärande, när man inte brinner för någonting.
Det är synd att jag är så utmattad. Hade jag haft energi hade jag älskat uppsatsen jag skriver på. Att jag orkar sitta med den nu överhuvudtaget beror väl på att det egentligen intresserar mig väldigt mycket. Ämnet, vill säga. Men jag har ingen energi. Orkar inte bry mig. Orkar inte formulera ord. Blir trött bara av tanken.
Och ändå skriver jag, för att jag måste.
På sätt och vis kan jag väl tycka att jag klarat denna termin mycket bättre än jag trodde i början av februari. Då trodde jag att jag lika gärna kunde ta paus, eftersom jag inte för allt i världen visste hur jag skulle kunna prestera.
Jag kanske till och med tror att alla studier har hållit mig fokuserad.
Äsch. Vet inte vad jag säger. Känner att jag befinner mig i en skugga just nu. Får väl ta och tända lampan.
Tanken att skicka iväg ett sms har slagit mig förresten.
Tänkte skriva en mening:
Är du lycklig?
Dumt, eller hur?
Jag vet...dumt..
Nej. Dags att tända en lampa.
Om jag hittar en.
Annars tar jag gärna emot,
om någon annan har.
posted by Deedee | 9:14 em
2 Comments:
Deedee min vän... Du får låna en soluppgång av mig.
Tycker jag känner igen ditt läge. Ungefär som mitt 2004/5. Men det blir bättre. Hur tråkigt det än kan låta så har tuffa perioder sina poänger. Det är genom dem du växer.
Oj, en soluppgång..så mycket bättre än en lampa!! Och visst är din sol varmare än den vi har här? Det kändes så.. tack så mkt för den! :)
Jo, allt för väl något gott med sig, till slut. som man brukar säga... Kan dock vara svårt att se detta goda när man befinner sig mitt i en svår situation. Men jag försöker! Ser ju ljuset i slutet av tunneln, redan om en månad börjar det underbara. Så jag ska försöka att inte klaga allt för mkt..
Skicka en kommentar
<< Home