Evigt Tacksam

Åh, M. Min kära, söta M.

När jag tänker efter, så har han betytt så otroligt mycket för mig.
Eller, han har gjort så otroligt mycket för mig.
Och nu menar jag inte aktiva handlingar, utan bara att han råkat korsa min väg, som den person han är.
Oavsett vad som händer eller inte händer med oss, så kommer jag att vara honom evigt tacksam.
Tacksam för att han blivit viktig för mig. Tacksam för att han varit en så fin människa. Tacksam för att han fått mig att förstå att jag visst kan fatta tycke om någon annan, och må bra.
Jag tjatar ju om hur jag hela tiden tar långsamma steg framåt. Steg ifrån mitt ex och mot en lyckligare framtid.
Med den givna bilden, skulle jag kunna beskriva M:s roll som en person, som börjat gå bredvid mig i min vandring, och plötsligt lyft upp mig, hållit mig under armen och sprungit med stora steg framåt åt mig!
Nästa vecka kommer han att sluta springa, och lugnt och stilla släppa ner mig igen, så att jag kan ta över vandringen med egna ben och i egen takt igen. Med den skillnaden att jag kommer att befinna mig långt mer framåtskriden, tack vare honom.


Han är en vacker människa.
Ni förstår inte..
Han är bara. Så fin..

Många röda hjärtan, ett par spiraler, och några feta blåa prickar till honom från mig!

Mmmmmmhm.