Att Bearbeta

Varje gång jag känner doften av ett känslomässigt störtlopp, ser jag det som en möjlighet att ta ytterligare ett steg.
Jag försöker att inte ignorera det, utan endast spara det för senare. Så att jag kan ta vara på tillfället helhjärtat.

Att någonting plötsligt börjar puttra, med risk för att börja koka över, tolkar jag som ett tecken att jag är redo att avverka ännu en bit av den smärta som väntar på att bearbetas bort.

Det är underbart att gråta ut,
när det är kroppen som beslutat om det.
För varje gång en sådan våg sköljer över mig,
känner jag mig närmare land.
Jag tror starkt på att man ska simma med vågen,
och inte emot.

Att så tydligt kunna iaktta sina egna steg, mot ett större välbefinnande och lycka, är underbart.
Det gäller bara att inte blunda för det, utan vara mottaglig.
Kroppen vet nog ändå bäst när det är dags.
Den vet nog bäst hur mycket ork den har.

Man ska inte se det som ett nederlag,
eller som att man faller nedför en klippa man försökt bestiga.


I varje fall är det så jag tolkar det,
som bearbetning.
Alla har ju sina egna sätt att bearbeta.