"Förhållande-typen"

Jag funderade idag över begreppet "förhållande-typen".

Ni vet ju hur man brukar definiera vissa personer som mer av en förhållandemänniska, och andra personer som en typisk singel-människa.
Sedan brukar man säga att förhållandemänniskor mycket lättare hamnar i förhållanden, och sällan behöver vara singla så länge.
Singeltyperna däremot är sådana som trivs med singellivet och som troligtvis inte haft så många, om än några, långa relationer. Nästan som att de inte vill ha det där livet än. De vill vara självständiga och obundna.

Den här uppdelningen har fungerat väldigt bra många gånger när man försökt placera olika personer i olika fack, och försöka förstå dem bättre.

Men nu har jag börjat tvivla.
Jag känner många tjejer som skulle kunna gå under definitionen "typiska singel-brudar". De "lever livet", är obundna, självständiga, och har inte haft ett förhållande på många år.
Det finns dock en hake. Trots sitt singla liv, känner de en stor längtan efter någonting mer. De vill inte ha det som de har i all evighet, utan de skulle mer än gärna träffa någon de föll för och kunde vandra mot solnedgången med, hand i hand.
De har bara inte haft den turen att stöta på den människan än.
Därav singellivet.
Som i och försig har sina stora fördelar, som de tar till vara på.
Och därför kanske framstår som de lyckliga evigt-singla tjejerna.


Det jag vill komma fram till, är således denna frågeställning:

Kan det vara så, att singel-typerna bara är mer kräsna i sitt val av människor,
och att förhållande-typerna mycket lättare nöjer sig?
Eller är betydelsen av "att nöja sig" snarare att, med ett öppet sinne, ge fler personer en chans att komma dem inpå livet? Och därav lyckas hamna i en relation oftare än singel-typerna.


Alltså.
Sållar singel-typerna bort för många människor?
Sållar förhållande-typerna för få människor?
Har de olika höga ribbor på definitionen lycka?
Olika definitioner på själsfränder?


Vet inte vilket som är bäst...