Ögonblick I Tält

Att socialisera med artonåringar kan tyckas ha sin charm. Plötsligt vet jag mest om världen och livet och är den som ser till att nån kommer hem säkert och nån annan kan hänga ut sin tvätt på en jättefiffig tvätthängare utanför fönstret för bara 4 euro. Att jag inte är som en riktig mamma blir dock tydligt när klädhängaren lutar mest nedåt än rakt ut.

Jättegulligt att få tonvis av uppmärksamhet av människor man mest pratat om fylla med.
De får känna sig äldre
Jag får känna mig yngre
Positiv kompromiss?

Nej kan bli rätt tröttsamt ibland.

Mitt i ett stort partytält, omringad av unga förstaårsstudenter som hoppade rakt upp och ner till fransk Ska med den hittills billigaste ölen här i handen, stod jag igår natt tillsammans med Andre och diskuterade livet och filosofi. Utbyte av privata tankar och funderingar och det kändes som att en frisk fläkt sköljdes över mig. Någon med fyra år fler andetag än mig som tycktes titta på mig som om jag var transparant.
Life isn't the amount of breaths you've taken, it's the amount of time you've been breathless
Berörde oss båda.

Plötsligt rycks han bort av Diogo och lämnar tältet. Han kommer tillbaka igen. Men ögonblicket är borta för alltid. Vi är tillbaka i partytältet och jag beblandar mig med de hoppande artonåringarna medans han tackar ja till närgången dans med nedgången brud. Denna gången är dock artonåringarnas givna uppmärksamhet inte lika rolig, av någon anledning. Skitsamma, bara att hoppa med. Imorgon försvinner Andre härifrån för gott ändå. Men fan vad jag kommer sakna den dialogen. Tänk om vi tillsammans lyckats komma på alla livets hemligheter...
Nu kvarstår de som frågetecken i väntan på att utredas av nästa människa som upptäcker min genomskinlighet. Sådana människor kan räknas på en hand. Kanske tilldelas vi då längre tid. Allting gott. Hoppas bara att jag inte blir kort om fingrar.