Hejdå, för i helvete...

Alltid ska människan lida.
Även då man är lycklig, lider man.
Av rädsla att lyckan ska ta slut.

Ibland lider man för att man inte ser slutet.
Andra gånger lider man för att slutet är för nära.

Tänk om hit, Tänk om dit...

Avsked, finns det någonting värre?
När man funnit någon man... vill ha nära.

Jag vet inte var min tur kommer ifrån.
Hur lyckas jag hitta så fina människor,
som faktiskt fattar tycke om mig tillbaka?
Vinner aldrig på triss.
Kanske säger något.
Men ändå,
alltid tar jag i trä tills handen värker!
Man ska veta att jag uppskattar och är medveten.

Hursomhelst.

Hejdå azizam.
Min underbara.
Kanske är du min framtid,
men nuet ligger utom ditt räckhåll.

Tror vi tagit avsked hundrafemtio gånger.
Herregud, inga fler. Blir jobbigare varenda gång.
Stockholmplanerna har vi ställt in.
Inga fler träffar. Varför dra ut på det oundvikliga?

Det var en halvtimme kvar, och vi satt på gräset med sjöutsikt.
Omedvetna om trafiken i våra ryggar.
Vi satt och pratade om vår självklara framtid. Skojade om tiden efter pension, och var vi skulle begravas hand i hand.
Medvetna om att vi gjorde slut i samma stund och inte skulle ses mer.

Nu har jag ont.
Galet ont.
Känns som en evighetslång väntan till söndag...
Vill bara dra. Nya miljöer och människor. Nytt.

Ååååååhhhhhhhhhhhhh, M......vad FAN ska jag göra med dig?
Eller snarare utan dig.
Fan jävla skit.

Kalendarium Pro England

Vi lyckades inte hålla oss ifrån varandra.
Idag kommer M och hämtar mig.
Kärlek till måndag, alltid något.

Min midsommar gav jag till mina föräldrar.
Vi åt kött på spett som hade räckt till tio pers,
och jordgubbar och glass!

På onsdag håller vi möhippa i den stora staden.
Trots att vi inte får komma på bröllopet.
Detta kallar jag att vara en trogen och god vän.

Fredagen satsar vi på persisk tema.
Jag och M ska rocka Sthlm,
tillsammans med våra syskon.
Cholo Kabab och Gheeer!
Den kvällen äger vår definitiva avsked rum.. förhoppningsvis med leende läppar.

På lördag hålls en fest med vänner från gammalt,
planerar att dyka upp och vinka hej till alla, för att kunna checka av dem också från min långa att-göra-och-träffa-lista!!

Lördag natt flyger jag.
Och därmed blir England ett faktum.

Mkt att göra,
lite tid,
som insisterar på att springa ifrån mig.
Jag springer efter,
hinner ibland inte mer än att high five-a med vissa på vägen,
men trots tidspress är det mesta roligt!

Latino In Da House

En veckas solsemester fick sitt slut igår.

Med mina olika målsättningar inför resan, kan jag nöjt pricka av dessa:

- Arabbrun; Nej, lyckades inte. Misstänker att min frenetiska och hysteriska insmörjande av solkräm var boven i dramat. Ville varken få fiskfjäll inför England eller kärringrynkor 30 år i förtid. Jag lyckades dock förmörka nyansen till en medium latino-chick, vilket är nog så läckert ändå till vita skor och röda läppar!

- Semester bort från hjärnaktivitet; Här kan jag lugnt rita en stor fet bock bredvid. Har inte varit så härligt hjärndöd på länge! Resan var inte bara till varmare breddgrader, utan även till ett primitivt leverne som påminde om våra förfäder guldfiskarnas. (Kom nu inte och påstå att vi inte är besläktade med guldfiskarna!! Jag var där. Jag såg. Upplevde. Tro mig.)
Man vaknade med ett ryck och tänkte "FRUKOST BUFFÉÉÉÉ!!" varvid man sprang, med sin brända röv från gårdagens sol, för att inte missa någonting av denna enorma, gudomliga, oändliga och ljuvligt feta frukost som serverades.
Därefter, när magen tänjts ut tillräckligt [så mycket det gick], tänkte man "SOOOOOLSTOOOOL!!!" varvid man sprang [rullade], med sin brända röv och nu tjocka och släpande mage, för att hinna få tag på en solstol som man kunde lägga sig på de kommande X antal timmarna. Under de flesta av dessa timmar undvek jag allt som innehöll bokstäver och valde att ligga och umgås med mig och mig själv. Därav ganska få hjärnaktivitetspoäng.
Efter soltimmarna kom nästa stora tanke; "SOUVLAKIIII!!" vilket torde vara det mest avancerade ord som hjärnan gav sig på under veckan. Eller, Moussaka och Octupus borde hamna i samma rang.
Sedan kom den nästsista tanken: "FOTBOOOOLLLL!!!" tätt följt av "LADDAAA INFÖR BUFFÉÉÉ!" [sova]
Så hjärnaktivitet? Inteeh Mickee

- Äta god mat; Öhm. need I say more?

- Träffa gulliga och extremt ultravänliga greker; Checkkkk

- Komma tillbaka med ny självförtroende; Big fet Checkkk. Med tanke på att Samos troligtvis är pensionärernas största häng. Om man bortser från allt annat häng de villigt vill visa upp på stranden. Som inte får plats i några badkläder i världen.
Jag skojar inte. Såg iiinget ungt folk där alls! Och de fåtaliga på ön av denna sällsynta art var endast par på romantisk semester. Några man föredrog att vända ryggen till.
Så man kunde komma i vilket skick som helst till stranden, man var hetast där ändå, oavsett brännskada, bara för att man till skillnad från alla andra inte hade ett dussintals skinkhalvor istället för det mer vanliga antalet två.

Nej nu vet jag inte vad jag babblar om längre.
Ville egentligen bara skriva

Hej!!

Den Sista Kvällen...

Sista mötet, äger rum idag.
Och kvällen börjar redan göra sig påmind.

Igår sov vi knappt någon timme.
Låg och pratade, kramades..
Den senaste veckan har någonting hänt.
Någongång sänktes min mur som höll känslorna inne.
Igår flödade de ut.. Plötsligt såg jag sådant jag inte sett förut. Sådant som skapade en smärtsam klump i halsroten... Sättet han pratar, sättet han ler, hela han.
Tycker om..

Igår bröt jag kontakten med honom.
Likaså idag, två gånger.
För att sekunden efter ta det tillbaka.
Jag är så förvirrad...
Vill inte att han ska känna sig bunden vid mig när han åker,
och vill inte vara känslomässigt bunden vid honom själv heller.
Vi behöver friheten från band, för att kunna göra det bästa av våra nya kommande liv.
Men. Samtidigt vill vi ju hålla kontakten...
Hur ska detta gå..

Dagens två VG:n skapade inte ett leende på mina läppar.
Imorse, pga denna utdragna, pågående farväl.
I eftermiddags, pga Juans vampyrtänder.
Jävla Latino-wannabie.

Imorgon bär det iväg,
och inte har jag packat mina flyttkartonger än.
Dessutom kommer M om en timme.

Basketdans i skymningen,
och ett bad med tända ljus
kanske?


Eller så utsöndrar jag lite saltvatten,
för att tillsätta lite krydda till kvällen.
Tänk om man kunde fälla socker,
istället för salt...
Livet hade varit som en evig bakelse, då...

Ledsamt

- Jag vill ha dig..

- ..Vaddå...Nu?

- Hehe. Jo. Det också. Men även imorgon, i övermorgon osv..

- Men du har ju mig idag, imorgon, övermorgon och överövermorgon!

- Mmmm... jag menar mer... jag vill ha dig imorgon... om en månad... om fem månader... om ett år... om fem år... Jag vill ha dig..

- ...

Flower Power

Det är kul att leka med utseendet.

Hiphopare
Svart lady
Lollipop-tösen
Flower Power
Pop
Jeans soft
etc..

Kameleonter är det nya Blonda.

"Blondiner har roligare" --> "Kameleonter har roligare"

Ikväll blir det flower power. Mittbena a la sjuttiotal. Blommigt.

Uppsatsen skall firas!

Vår Latino Loverrr till handledare, a k a Juan, är också bjuden.
Rrrrrrrrrrrrrr......
Tror dock inte han vågar komma.
Vi skulle ju äta upp honom...
Vår söta ultranörd i för korta byxor och grön kavaj.
Kärlek.

Shit. Mat har blivit mitt nya nöje.
Inte att laga.
Endast Äta.
Undrar vad mina bikinis säger om det...
Äsch. De får jobba lite hårdare i sommar bara. That's it.
Mat är gott.
Likaså livet.


Peaaaaace, Looooove and Marijuaaana, Maaaaaan!

Irani Näsor

Att iaktta två iranier som kysser varandra,
är som att titta på en match mellan två näsor
som fäktas.

Inte lätt, alltså...

Öhhrm....

.... nu säger M att han inte vill duscha längre, för han älskar hur han doftar som mig...


Ehhmm.....

Kompisss-gränsen är waay behind nu...eller hur..?

Grattis Sverige!!

Varför, Varför firar man inte Nationaldagen med storhet här i Sverige?

Tycker det är otroligt synd.

Ok, man kanske inte bryr sig om att Gustav Vasa blev kung för många år sedan, på denna dag. Men i princip samtidigt, även om det inte hade något med Vasa att göra, kom ju den nya regeringsformen, som gav människorna frihet att uttrycka sig. Demokrati.
För visst var det väl så?

Och detta tycker jag är vääl värt att firas!

Oavsett vad som hände på den här dagen för länge sedan, så ska man ändå fira nationaldagen bara för att visa stolthet över sitt land! Visst, man ska inte vara fööör nationalistisk generellt så att man nedvärderar allt som inte är svenskt. Ok.
Men i Sverige har man gått lite väl långt med den rädslan.
Man behöver inte visa sig negativ till andra, bara för att man visar att man är stolt över sitt eget land! Alla andra länder är beredda att fira med dunder och brak, det ses som en självklarhet. Men här I Sverige var inte ens nationaldagen en röd dag fram till i år.
Herregud. Tycker det är synd och skam.

Jag själv känner inte det extrema behovet av att ställa mig på gatorna och skrika ut min kärlek för Sverige. Även om jag känner stor kärlek för det här landet. Ibland.
Men det beror väl på att jag lite allmänt känner mig rotlös. Som att jag känner tillhörighet till både Iran och Sverige, men inget av det är särskilt starkt, av olika anledningar.

Men.
Hade jag varit kvar i Iran och växt upp på den mark där mina förfäder kom ifrån och där jag kände hundra procent samhörighet, skulle jag nog vilja utnyttja nationaldagen till att skrika ut min kärlek för mitt land!
Detsamma om jag varit svensk, och levt här hela mitt liv.

Kommer ihåg ett år från tiden jag gick på mellanstadiet, när nationaldagen i princip "ställdes in". Man hissade inte upp flaggan och sjöng inte nationalsången.
Av den anledningen att det kunde framstå som rasistiskt.
Alltså.... vet inte vad jag ska säga... Helt Galet Fel.
Snacka om att skänka bort landets symboler till några som fördärvar det helt!


Så nej, jag tycker att den här dagen ska firas!

Spring nu ut med era blå-gula kläder och ansiktsmålningar och vaja med flaggan och skrik ut! Seså!!

Grattis Sverige.
Hurra, Hurra, Hurra, Hurraaaa

Träffsäkert....

Jag försöker ta kort på M från min sida...

M försöker ta kort på mig från sin sida...

Jag försöker ta kort på oss båda...

Förresten...

... ni minns att jag skulle spela basket?


Jag Ägde.


Mmmmhm...
I know how to play a ball.
So don't bring ya mama to tell otherwise!
Aaaaight.

"Förhållande-typen"

Jag funderade idag över begreppet "förhållande-typen".

Ni vet ju hur man brukar definiera vissa personer som mer av en förhållandemänniska, och andra personer som en typisk singel-människa.
Sedan brukar man säga att förhållandemänniskor mycket lättare hamnar i förhållanden, och sällan behöver vara singla så länge.
Singeltyperna däremot är sådana som trivs med singellivet och som troligtvis inte haft så många, om än några, långa relationer. Nästan som att de inte vill ha det där livet än. De vill vara självständiga och obundna.

Den här uppdelningen har fungerat väldigt bra många gånger när man försökt placera olika personer i olika fack, och försöka förstå dem bättre.

Men nu har jag börjat tvivla.
Jag känner många tjejer som skulle kunna gå under definitionen "typiska singel-brudar". De "lever livet", är obundna, självständiga, och har inte haft ett förhållande på många år.
Det finns dock en hake. Trots sitt singla liv, känner de en stor längtan efter någonting mer. De vill inte ha det som de har i all evighet, utan de skulle mer än gärna träffa någon de föll för och kunde vandra mot solnedgången med, hand i hand.
De har bara inte haft den turen att stöta på den människan än.
Därav singellivet.
Som i och försig har sina stora fördelar, som de tar till vara på.
Och därför kanske framstår som de lyckliga evigt-singla tjejerna.


Det jag vill komma fram till, är således denna frågeställning:

Kan det vara så, att singel-typerna bara är mer kräsna i sitt val av människor,
och att förhållande-typerna mycket lättare nöjer sig?
Eller är betydelsen av "att nöja sig" snarare att, med ett öppet sinne, ge fler personer en chans att komma dem inpå livet? Och därav lyckas hamna i en relation oftare än singel-typerna.


Alltså.
Sållar singel-typerna bort för många människor?
Sållar förhållande-typerna för få människor?
Har de olika höga ribbor på definitionen lycka?
Olika definitioner på själsfränder?


Vet inte vilket som är bäst...

Evigt Tacksam

Åh, M. Min kära, söta M.

När jag tänker efter, så har han betytt så otroligt mycket för mig.
Eller, han har gjort så otroligt mycket för mig.
Och nu menar jag inte aktiva handlingar, utan bara att han råkat korsa min väg, som den person han är.
Oavsett vad som händer eller inte händer med oss, så kommer jag att vara honom evigt tacksam.
Tacksam för att han blivit viktig för mig. Tacksam för att han varit en så fin människa. Tacksam för att han fått mig att förstå att jag visst kan fatta tycke om någon annan, och må bra.
Jag tjatar ju om hur jag hela tiden tar långsamma steg framåt. Steg ifrån mitt ex och mot en lyckligare framtid.
Med den givna bilden, skulle jag kunna beskriva M:s roll som en person, som börjat gå bredvid mig i min vandring, och plötsligt lyft upp mig, hållit mig under armen och sprungit med stora steg framåt åt mig!
Nästa vecka kommer han att sluta springa, och lugnt och stilla släppa ner mig igen, så att jag kan ta över vandringen med egna ben och i egen takt igen. Med den skillnaden att jag kommer att befinna mig långt mer framåtskriden, tack vare honom.


Han är en vacker människa.
Ni förstår inte..
Han är bara. Så fin..

Många röda hjärtan, ett par spiraler, och några feta blåa prickar till honom från mig!

Mmmmmmhm.

My Mama

Har varit lite tyst de senaste dagarna, men har haft besök av min mamma!
Därav tystnaden.

Men nu har hon åkt igen, känns lite tomt.

Tanken med hennes ankomst var att hjälpa mig med packningen. Så hon kom tomhänt men lämnade stan med två stora väskor fulla av kläder!! Stackarn..

Jag är så otroligt dålig på att packa måttligt. Speciellt när jag måste tänka ett helt år framåt i tiden. Det innebär ju att ta hänsyn till alla fyra årstiderna. A k a mååånga par skor och tonvis med tyg. Vet inte hur jag ska kunna säga nej till vissa saker! Försöker dock undvika den livsfarliga fällan; att "återfinna" gamla kläder som jag inte använt på ett par år, och börja tänka att jag kaaanske kommer att vilja ha den tröjan eller de byxorna just i år, och att de är rätt fina trots allt! Sedan släpar man med sig 100kg övervikt som tar upp det utrymmet som borde stått tomt, i väntan på att fyllas av nyinshoppade saker istället.

Ja, ibland ifrågasätter man sitt förstånd...

Och nu.. ja, nu ser mitt rum ut som ett bombnedslag.
Eller, mer specifikt:
Kartong-bombnedslag.
Mitt golv är fullt av stora flyttkartonger.
Samtidigt som bokhyllorna och garderoben är tömda,
och alla fotografier nedplockade.
Man blir lite vemodig...

Det känns som slutet på en era! Plötsligt har man pluggat 3 år, och alla ska splittras. Några ska till tyskland, andra till Kanada, nån till Skottland, Australien, andra sidan Frankrike etc...
Och självklart kommer många att vara kvar. Och alla kommer att fortsätta sina liv UTAN mig!!
Man blir ju totalt nere när man tänker på sådana sorgliga saker.

Men det är [knappt] en vecka kvar.
Och, det jobbigaste kommer att vara själva avskeden.
Därefter vet jag ju att både jag och alla de andra kommer att ha ett otroligt grymt år framför oss!
Så det blir nog bra, trots allt...

Äsch...

...Det finns alltid någon som kan göra det bättre.
Lika bra att överlåta det till dem.
Och endast bli en passiv beundrare.

Fan.

Galen Dag

25 mils avstånd hem till föräldrarna.
Och plötsligt sitter jag, helt oväntat, på restaurang och äter lunch med pappa!
Galet.
Som jag hade saknat honom.
Och nu har han åkt igen..
Så det kan bli.

Och nu är det dags för basket med M.
Heeerregud.
Att jag ska vara så jävla kaxig, jämt.

"Mmmhm! Se till att värma upp ordentligt, cause I'm gonna kiiick Yoooour aaaaaaaasss, bitch!"

Alltså, vad snackar jag om.
Har inte hållit i en basketboll på typ 10 år.
Looord, detta lär bli intressant.
Men om jag drar på mig baggyjeansen och vita linnet,
så kommer jag nog in i rollen bättre.
Gulp.

Let's go and get kicked in the ass.
Eller jag menar,
Kick some ass.

Uuuhhhuuuu.....
Be för mig..

Inåtvända Lögner

Jag undrar hur mycket man ljuger för sig själv, egentligen.

Kommer ofta på hur kort räckvidd det man tror sig veta har.
Något jag kan känna mig bergsäker på idag, kan vara en helt annan sanning imorgon.
Om jag då sitter här och med övertygelse förklarar någonting, känns det nästan som hyckleri att komma dagen efter för att modifiera gårdagens övertygelse.

Är det på detta viset, för att man vägrar inse någonting som egentligen är en självklarhet ur objektiva ögon, eller kommer det sig naturligt att ens sanning ändras för varje dag som passerar?

Dessa tankar är de som cirkulerar i mitt huvud, när jag tänker på saker jag skrivit här den senaste tiden.

Ta exempelvis situationen med M.
Jag måste troligtvis framstå som den mest schizofrena människan på jorden!
Ena dagen vill jag mer, andra dagen ber jag honom dra åt helvete.
Någongång undrar jag om han är min själsfrände, för att senare se honom som en neutral vän till vilken jag inte känner några lustar.

Så, senaste nytt var ju att vi var så goda vänner, och inget mer.
Well...
Jag vet inte Vad vi är.
För varje dag vi träffas blir vi mysigare, och den senaste tiden har vi varit mot varandra som två personer i ett kärleksförhållande.
Samtidigt som vi utåt kallar oss för kompisssaaarrrr.

Vi vet att vi ska skiljas åt snart, och därför finns det ju alltid någon sorts klyfta. Förmodligen som ett resultat av självbevarelsedriften.
Varför komma varandra nära, när man ändå ska ta avsked snart? Liksom.

Och jag har ju knappt återhämtat mig från mitt tidigare förhållande.
Såren känns fortfarande färska, och många gånger öppna.
Jag vill absolut inte ha ett förhållande just nu.
Men jag njuter av detta, vad det nu än är, ändå.
Kan inte ta avstånd från det heller.
Gillar M. Mycket.

Så, jag undrar.
Hur mycket ljuger jag för mig själv, egentligen?
Kan saker modifieras så mycket hela tiden?

Jag vill kanske inte inse, att det faktiskt kommer att bli jobbigt att skiljas åt.
Jag vill kanske inte se vad detta skulle kunna bli.


Jaja, nu tänker jag alldeles för mycket.
Mörkrets förbannelse..

Imorgon blir det basket med M iallafall.
Ska sluta tänka,
och fortsätta njuta.
En vecka kvar.
And life goes on...

Århundradets Bästa Spel

Tycker om alla versionerna, utom 3D:n.
Ska spela 2:an nu. Den är läskigast...
Hoppas jag inte får mardrömmar inatt!!
Wish me luck...

Nätterna; Den Nya Dagen

Mina nätter verkar ha blivit mina dagar.
Alla sover här hemma, och jag känner att dagen precis börjat.
Har nämligen suttit fram till nyligen och korrekturläst uppsatsen...

Färdig igår My Asss...

Iallfall. Whaatup folks!
Någon mer än jag som inte sover?
Ensamt detta.
Och inte kunde jag få till en bootycall med M.
Latmask...


Ska nog spela Super Mario nu.